Migrationsministern säger att tonårsutvisningarna “inte känns bra i hjärtat”. Det är ett anmärkningsvärt språkbruk från en höger som länge kritiserat vänstern för emotionell politik och godhetssignalerande.

I det här avsnittet pratar jag om SD som omdefinierat svenskhet från etnicitet till kulturell tillhörighet, och varför det leder till den här typen av dilemman.

Jag går också in på politikens trubbiga natur, varför individuella öden alltid hamnar på fel sida av kollektiva beslut, och utvecklar ett tankeexperiment kring kungen som en personlig ventil mellan att lagen står fast och det enskilda fallet.

Trevlig lyssning

Jonas

Stöd

Den som uppskattar innehållet och vill bidra till fortsatt arbete kan göra det här:

Bitcoin: härKort: här

Swish: 076-629 92 53 (“gåva”)

I det här avsnittet tar jag avstamp i händelsen där Nick Alinia under första maj bevakade en demonstration, blev angripen, gjorde ett envarsgripande och sedan blev knäad i huvudet av den gripnes far.

Det här avsnittet handlar om hur mycket som har förändrats.

För tjugo år sedan hade samma händelse mycket väl kunnat beskrivas i media som att “högerextremister attackerade en familj”. I dag kan händelseförloppet sättas in i ett mer sanningsenligt sammanhang.

Den sverigevänliga rörelsen har gått från att vara helt utlämnad åt andras beskrivningar, till att i allt högre grad kunna formulera vår egen berättelse.

Och för oss som var med tidigare finns det nästan en känsla av upprättelse i det.

För det ljus som nu faller på dessa miljöer visar att: att den aggressiva, självförhärligande vänsteraktivismen aldrig har behövt rannsaka sig själv på samma sätt som vi har tvingats göra. De här vänsteraktivister är samma människor som då, med exakt samma beteenden.

Skillnaden är att vi som rörelse har mognat och att de nu blir filmade, och det förändrar allt.

Trevlig lyssning

Jonas

Stöd

Den som uppskattar innehållet och vill bidra till fortsatt arbete kan göra det här:

Bitcoin: härKort: här

Swish: 076-629 92 53 (“gåva”)

I det här öppna samtalet fortsätter jag och Magnus Söderman diskussionen efter hans medverkan i Sista Måltiden.

Vi pratar om “att ta avstånd”, varför vissa människor permanent stängs ute från offentligheten och vad som händer när ett samhälle inte skiljer mellan problemformulering och extrema uttryck.

Ett samtal om stigma, narrativ, radikalisering och varför vissa frågor aldrig riktigt försvinner.

Missa inte de två tidigare samtalen:

Följ Magnus här: