Showing results by narrator "Marianne Holmberg" in All Categories

En väckelserörelse tar form i en liten socken i Dalarna. Hellgum predikar om Jesu kraft och snart bildar människorna som samlas kring honom en sekt. Alla som inte ansluter till Hellgum stämplas som syndare, och när sekten börjar splittra familjer förvisas han från trakten. Några år senare skickar Hellgum ett brev från Jerusalem. Han uppmanar sina tidigare följeslagare att ansluta sig till honom på nytt, och socknen delas återigen upp i två läger – de som väljer att stanna kvar på sina gårdar, och de som offrar allt för att påbörja ett nytt liv i den heliga staden.

Livet har inte varit helt lätt för Ruster. I sin ungdom var han populär musiker, men så upptäckte han spriten och sedan dess har det gått utför. Han har svårt att försörja sig och hans härjade utseende gör att människor helst håller sig på avstånd. När det så lider mot jul beger sig Ruster till gården Lövdala för att besöka sina gamla vänner Liljekrona, men gårdsfolket roas inte av hans närvaro och på självaste julafton övertalar de Liljekrona att skicka iväg Ruster ensam ut i den bitande kylan ...

"Mina herrar och damer! Först och främst har jag att frambära ett tack till Kongressledningen, som har inbjudit mig att tala vid detta tillfälle, och i detta mitt tack ligger inte bara ett erkännande av den heder, som uppdraget innebär, utan jag vill tacka också därför, att Ledningen genom att göra mig till talesman för rösträttssaken har nödgat mig att för min ringa del söka komma till rätta med den skiftande och törhända världsomdanande företeelse, som heter kvinnorörelsen.

En julafton ger sig den gamla storbonden Ingmar Ingmarsson ut i skogen för att skära vidjor. Isande vindar tränger igenom hans kläder, och när snön börjar yra går han plötsligt vilse. Han kämpar mot den bitande kylan och det skiftande landskapet, men när mörkret faller tar hans krafter slut. Utmattad faller han ihop på en rishög, och i det ögonblick han är på väg att ge upp börjar rishögen att röra sig under honom.

"Nuförtiden lägger visst ingen enda människa märke till det lilla korset, som står i ena hörnet av Svartsjö kyrkogård. Nuförtiden går allt kyrkfolket förbi det utan att ge det en blick. Och det är ju inte underligt, att ingen märker det. Det är så lågt, att klöver och blåklockor stå det upp till armarna och timotejen växer över det. Icke heller bryr sig någon om att läsa inskriften, som står där. De vita bokstäverna äro nästan alldeles bortregnade numera, och det tyckes aldrig falla någon in att söka stava ihop dem till ord ...